Försommar och kärlek

Hannanas Bananas är vacker i hjärtat. Som en kamin av glädje. Ungefär som statyn av Margaretha Krook vid Dramaten. Den med värme i, där folk kan stå och värma sig lite när det blåser snåla vindar. Ungefär så är Hannanas hjärta. Jag har ju bara kommit i kontakt med det via skrift över nätet, men det räcker för att mungiporna ska trotsa gravitationen.

Jag är ganska övertygad om att alla ni som läser denna PING-PONG känner lika dant.

<--Bilden här bredvid skickade Hanna till mig idag. Jag tror det var en vacker spark i baken att "wrap things up" här på PING-PONGen. Slå det sista serven i den här matchen. För den här gången. Men... som alla ser har Hannanas placerat sig i PING vs PONG hall of fame-->. Det betyder att hon när som helst kan plocka ner sitt rack och kliva fram till pingisbordet.

Jag har faktiskt lekt med tanken om att anordna en rundpingis lite längre fram. Ett inlägg var från alla i "hall of fame". Vi får se hur det går med den saken.

Nu är det dags för Andreas att kliva ner från den Italio-disco-frostade avbytarbänken i marmor och bladguld... för att PONGA två rundor.

Jag ska försöka få honom att göra det snabbt, slarvigt och ogenomtänkt... (så som jag övar mig i att jobba på nätet) men... det är inte det enklaste med den mannen. Arbetsskadad av att alltid leverera det bästa... kokar han gärna en slags kulturellt högoktanig espresso i sina inlägg. Alltså reducerar ner grejer som tre Kulturnyheterna, en DN På Stan, tre P1 Tendens och tre band av Nationalencyklopedin inte skulle kunna rota fram... i ett och samma inlägg.

Som den mästerkock han är, serverar han dig bara det bästa.

För att föra över liknelsen med matlagning på mig... skulle man kunna säga att jag mest slabbar ner ett (halvsant) ägg i stekpannan, välter spisen och bränner grytlappen tills den är missfärgad.

(som en metafor för PING vs PONG alltså... snackar vi riktigt matlagning är grym - drillad av min lillebrorsa som är kock...)

Efter Andreas slutkläms-PONG är framtiden för PING vs PONG ett oskrivet blad. Kanske tar vi alla ett riktigt välbehövligt sommarlov? I know I will!

Var katt!

Kära Johan!

Kära alla andra också!

Kära Rita till och med, som Johan bollade tillbaka ett vänligt ord ifrån.

Kära ni!

Det här är min sista pong! Eller är det jag som är Ping? Det spelar väll en mindre roll kanske. 

Kul har det vart och med undantaget för en liten hicka i tiden ifrån ditt förra inlägg till dagens dito har det gått undan också! Woh my. MEN! Vi har glömt en grej! Kom jag på idag, när jag satt på köksbordet och kikade ut över gatan, björkarna, pizzerian, frisören och prästen. Det cyklade faktiskt förbi en sådan, präst alltså. Iklädd en böljande svart kåpa, krusigt grått hår, vitt band kring halsen, rubbet! Parantes och hur som haver...Listen;

Då deal dealades och jag inbjöds babbla på bloggen, pingvspong, sa vi någon gång, och med VI menar jag DU, att ämnet "Lära känna varandra" skulle naggas på. Hur det dansas och svassas och bubblar inom en då tycke uppstår. Det lät kul då! Det låter kul nu! Därför får mitt sista inlägg handla om det! Vänner man inte känner. En variant utav det hela i vart fall. För det här roar mig en hel del!

FRÄMLINGAR är det alltså som roar mig en hel del. Och att låtsas om motsatsen. Att snacka lite lätt om vad som helst. Att ignorera det faktum att man aldrig setts förut. Kanske inte kommer ses igen. Kanske bara sett sin nya väns vänstra kind till exempel. Om man förslagsvis sitter brevid varandra på en bänk. Och hur mycket BRA man kan få ut av en sådan session, med en vän vars halva ansikte man aldrig har sett. Tar man fenomenet till level två och det råkar vara en person man kan fatta tycke för rent kramopussuellt går det hela ännu bättre! För i keliga situationer ljuger ingen. 

Här kommer tre färska exempel att styrka min tes (Hopplöst naiva enligt vissa, men varför spackla igen hjärtats håligheter när livet, so far, bara bjussat på kärlek? Den dagen den sorgen)

Aight. Utbytesvänner. 

1.) I Söndags eftermiddag lommade jag mig iväg till en park för en picknick AKA...Dejt. Hemska uttryck. Mötet låg i hans intresse, jag kom faktiskt inte ens ihåg honom, men jag dök upp ändå i brist på vettig ursäkt or things to do. Han hade fixat exotiska frukter och kinderägg. Något vi skämtat om sist vi sågs, en lustig förfest i slutet av Mars. Jag langade upp två folköl, en till han och en till mig, likt den kvinnokämpe jag är. (Never try to hard) (Nej, jag var egentligen bara pank och oförskämt  nyvaken) Så visar sig det hela bli... hur fint som helst alltså. Och vi hänger och snackar och bubblar och skrattar hela kvällen. Hela Måndagen och en bit av Tisdagen. Och jag lär mig lika mycket om honom som jag lär mig om mig själv. För nytillskott i ens hjärtepump ställer alltid lite udda frågor, sådana som ens bekanta slutat fundera kring, om ens väsen och ni vet, frågor som får en att verkligen tänka till. Och svara på ärligt. Inte på slentrian. Det är onekligen intressant att höra ens mun leverera sanningar som ens öron inte hade en aning om! På Tisdagen for han till Holmstock igen och DÄR har vi också en viktig aspekt när främlings-häng ska scora tiopoängare. Man måste vara fri i mötet. Lika fri som man är ifrån "då" ska "sen" inte sätta bo i relationen. Än i vartf all. Nu, nu, nu när det är som bäst!

2.) Exempel numero dos. I förrgår hamnade jag på en efterfest ute i skogen. Far out. På morgonen ville jag hem, slängde på mig dojjorna och ropade "Tack och hej!" till värd och festpöbel. Jag avböjde såväl taxi som vägbeskrivning med lögnen om att "jag har vandrat långa sträckor i mitt liv" och "Äsch, jag går på känn!" angelägen om att inte fördröjas en sekund till i mitt snubbel hemåt den egna trädgården. Efter tjugo minuters vandring av skogskogskog dyker ett industriliknande komplex upp vid horisonten och jag tackar min lyckliga stjärna. En typisk fordon-kille (volvo, kepa, snus och en milliard cocacola burkar i passagerarsätet) tillfrågas om vägbeskrivning. Efter en undrande min erbjuder han mig skjuts. Jaaa! Tack! Jublar jag. Hänger på killen och hans ärenden på Mekonomen (Tejp till avgasrör) och så får jag skjuts ända hem till dörren. SEN får jag skäll av mamma. Det var jag också värd, antar jag. Men vad snäll han var då! Jag gav honom Karma- poäng trots att han inte verkade vara typen som slängde sig med sådana utryck. När jag ville höra om hans Pontiac från 74a blev han gladare.

3.) Igår. Fortfarande högst tagen av den forna dagen (snygg omskrivning för bakis va? Haha....) snubblade jag mig ut bland Växjös villor vid kvällningen. Jag ringde pappa för att ge honom en update på vårens framfart i den här växtzonen. Beskrev magnolian knoppar och trädens blomning, hängde över folks staket för att se riktigt ordentligt på rabatternas alla efterlängtade sötnosar. När vi la på luren hade jag nått fram till kolonilotterna vid Biskopens casa. En katt strök förbi längst bort vid områdets kant. Den ska jag kela med tänkte jag och stolpade på i dess riktning, halvvägs fram lockade jag på den på det klassiska sättet som inte lämpar sig i text. Or? Kisskisskiss...? Varpå detta störtsköna trulls faktiskt springer emot mig och mjauar. Springer OCH mjauar? Nästan för bra. Fem meter ifrån den tar jag av mig scarfen och brer ut den över gräset, sätter mig ner lagom till dess att katta-skrället når fram till mig och gosar och klappar och kelar med katten tills dess att jag, JAG, tröttnar. Hah!? Katter brukar ju dra efter ett tag, fantastiskt avslappnade i sin hållning till såväl sig själva som till världen i stort. Men den här krumbuktar och kelar och häver sig fram och tillbaka i mitt knä tills dess jag tror att det är kokko. Så reser den sig och skryker sidan mot min rygg, upp i knät igen, buffar med huvudet mot min hand då jag klappar den över pälsen. Härliga uppenbarelse! Tänker jag, reser mig upp, borstar av knäna från gräs, säger hej då till katten.

Självfallet är det här bara en aspekt av vänskap och förälskelsen det innebär att plocka upp en riktig och långvarig relation, med en person man, från start, vet kommer infria all den glädje en vän kan tänkas generera... Slår kanske ovan upplägg i vissa hänseenden. Absolut. Men det finns ju så många olika sorters vänskap och lycka och...

... I mina absolut bästa stunder, hur ofta eller sällan de inträffar, är jag katt. Slår det mig så. Och när jag är katt är jag fan bäst i världen och världen är snäppet bättre. Förstår du? I dont. Men jag surfar på den lyckan för ett slag och absolut för idag. 

Idag satte du FÖRSOMMAR i någons slags kontext som din Facebook-status, och frågan är om det finns ett mer hoppfullt klingande ord, jag hittar på att det går att använda som avskedshälsningar och önskar i och med det, heeela djefla världen, kärlek!

Balla, balla, balla och Försommar! / Banana

Vi lever & dör

Vi bor i Årsta, Martina och jag. Nära natur och vatten. Stockholm har ju skärgård.

Äkta nyfikenhet är nyckeln i mötet med människor. Är man inte intresserad så är man inte... och jag har så klart gjort mig skyldig till att krysta fram nyfikenhet ibland.

Jag tror ett möte skulle kunna bli roligare om man var mindre rädd för att släppa sargen.
Om det kolliderade och gnisslade lite mer... när det faktiskt skulle kunna göra det.

Alltså om fler slutade vara så rädda för "vad som ska hända" om man börjar vara helt ärlig och öppen.

Personligen kan jag tycka att en viss rock n roll kan vara lite rolig. Den förutsätter förvisso någon typ av likställdhet i attityden till öppenheten. Vissa människor blir ju jätteobekväma med sanning, närhet och öppenhet.

Något jag känner är supermärkligt. För det är mycket bedrövligare att vara i sammanhang där människor förställer sig... än i sammanhang där människor öppet bråkar eller tjafsar.

Självfallet handlar det om att människor skyddar sig från sanning. Bygger hela ens tillvaro på förljugenhet blir all form av sanning, närhet och öppenhet obehaglig.

Jag lurar inte mig själv.
Jag försöker hålla mig rå mot marken.

Snärja mig ur alla idéer.

Rationalisera min instinkt.
... och göra den till kompass.

Hank von Helvete verkar leva lite så. Kanske också Terry Richardsson.
En av Terrys assistenter är kompis med en nära vän.

Jag frågade "okej... kan man få lite inside info om Terry nu då?"
"Jag vill inte säga så mycket... men Terry mår inte bra"

"NO SHIT!?" sa jag.

Det är så märkligt att så många människor som snubblar runt och har sig... inte verkar må så bra. Man ska snubbla runt, vara fri OCH må bra ju!!! Det måste ju vara poängen med allt ihop, tänker jag.

Nyckel Nyfiken

Ack, vilken mysig läsning. Jag har precis vaknat efter oförtjänt men livsviktig och girigt tagen siesta. Nu sitter jag med en stor kopp sockrigt chai- te i knät för att hjälpa piggheten på traven. Så berättar du om så fina personer och relationer. På ett så fint sätt. Det riktigt sipprar kärlek mellan orden och fast att jag varken träffat Nisse, Frugan, Farmor eller ens dig så tänker jag dedikera en utav de folköl jag ämnar inta i kvällsolen i afton i er ära. Jag sitter nämligen här och stor- ler. Jag älskar när människor har vett att värdesätta andra människor. Och sig sig själva i trivsamma kombos med dessa. Och jag älskar själva berättandet, som... underhållning. Fram för lägerelden!

Halvfina hägringar. Jag visste att du skulle digga den bäst. That does it! Jag fixar pausunderhållningen på ditt femtioårskalas och du kirrar dito för mig, ten years after. Jag är säkra på att både du och jag skulle kunna leverera slå-på-knä framkallande gubbgarv hos varandra. När något är riktigt roligt brukar jag först skratta, sen skratta och gråta, sen skratta, gråta och tjippa efter andan, yr i bollen av syrebrist. Efteråt ser jag ut som Hank von Helvete i Turbonegro som just fött barn. Hank på grund av mascaran som runnit likt hans scen-make, barnafödandet efter min rödaflammiga hudton. Fast lycklig. (Vet du att Hank ska spela Jesus i Upprepning Christ Superstar, den norska varianten? DEN vill jag se!) Om eventuella släktingar hit och dit skulle haja humorn, är jag mindre säker på, med vaddå, det är ju din kontra min semi-sekels-fest. Opa!

Visst minns man människor. Möten. Det är det allra finaste i livet tycker jag. Random samtal. Med människor man hänger med för en timme, en kväll, ett år, ett liv. Alla är lika viktiga. Den tid de sitter där brevid. Nyfiken var ett ord du tog upp i samband med Nissen above. Och nyfiken är en viktig nyckel till fina relationer. Med andra och sig själv. Tror jag.

Tack för den lilla inblicken, det var koseligt. Men, vart är det ni bor? Du och din dama? I Stockholm? Det där om inre landskap, är man så pass medveten om hur det doftar, knarrar och viner där inne som du är, så tror jag nog att du i slutändan gör rätt i att låta den yttre vegetationen och verkligheten spegla den inre. Så inget diffar. Jag för min del ska bo i skogen. Jag har ängar och skogsgläntor, barr och mjuk mossa i hjärtat. 

Nu blev jag bjuden över på paj av Lena och hennes Karl. Det skulle vist bli hallon i den, fan vad skyddat jag lever. Det är ju så att man skäms! Men inte idag! Måste kila pongis!  

Kram! 

/ Aningens eftermiddags sentimental, med det kan man kosta på sig!

C'est la vie

Jag har en kompis som kallar sig "trip-artist". Han har pysslat en del med psykadeliska droger. Han brukar beskriva sina upplevelser och erfarenheter. Även om hans berättelser är roliga har jag aldrig känt mig lockad. Då känns det som om det här klippet kan göra bättre saker för mig.

Fan vad härligt roligt klipp. Det är förmodligen en kombination att helt jävla flippade meningar i kombination med pondusen i den Sovjetiska manskören som är en av nycklarna till varför jag skrattar så hårt.

Gamla kompisar. Det är bra grejer. Jag hade ett möte med en man som hette Nils. Nisse. Vi träffades på en släktträff. Han var mormors systers nya pojkvän. Uppåt 90.

Nisse och jag fann varandra i den segslitna situation som kännetecknar släktträffar... eller egentligen... alla situationer där människor som inte vill umgås... tvingar sig själva till umgänge.

Så där satt Nisse och jag vid bordet mitt emot varandra. Jag började socialize:a med Nisse ur genuin nyfikenhet. Nisse satt i närheten av en spritflaska och började fylla på hans och mitt snapsglas i idel ström. Vi connectade nog ganska direkt... och framåt småtimmarna var både Nisse och jag ganska packade. Då hade vi avverkat ämnet kärlek... Hur det var då för nästan hundra år sedan.

När Nisse pratade om sin stora kärlek och första gången de träffades... var det inte en snart hundra år gammal gubbe som satt framför mig. Det var känslorna från en 17åring (förstärka av vodka) som hade väckts till liv... och hans ögon strålade intensivt av liv.

Vi hade gått igenom många händelser från det sekel som Nisse genomlevt. Vi hade skrattat oss tårögda. När Nisse skulle gå och pinka fick han hjälp... för han (och jag) var vid det här laget riktigt packde.

Jag fixade Nisse en taxi och på natten hade han ringt mormors syster och sagt "Jag kan inte sova... jag hade så roligt... jag måste träffa Johan igen"

Jag hade lovat att han och jag skulle dricka konjak och prata fler gånger... men det blev aldrig så. Nisse dog inte så lång tid efter det där. C'est la vie.

YouTube håller jag med dig om. Det är som med det mesta. Merparten är skit... men det finns guldkorn.

Min farmor och jag pratar alltid politik när jag kommer och hälsar på henne. Det har vi gjort sedan jag var tonåring. Nu i påskas pratade vi om finanskrisen, SD, Mona Sahlin och Vanja Lundby Wedin. Hon fyllde 80 relativt nyligen och hon är en extremt ovanlig människa. Född i Ostpreussen flydde hon undan Hitler och Soviets clash där borta.

Hon tränar på gym, går på thai-chi, knypplar och virkar. "De unga killarna lägger på så stora vikter när de ska träna... o så pustar de"

Att de unga killarna just "pustar" när de lägger på så stora vikter... beror på att svenska inte är farmors modersmål.


Här står farmor och jag på hennes brygga vid hennes sommarstuga. Det är Martina som tagit bilden och det finns en till... där vi båda står uppställda och tittar rakt och fint in i kameran... men den här bilden knep Martina sekunderna innan. När vi står och småpratar lite. Den säger mer än den statiska bilden.

Martina är väldigt bra på att ta bilder på det där viset. Knäppa när man inte anar eller är med. Ofta fångas nyanser som inte kommer när man "kammat till sig och flinar upp sig".

I farmors stuga har jag tillbringat mycket tid under min uppväxt... och skärgården som ligger där ute... är en väldigt viktig del av mitt "inre landskap". Något jag ett tag hade väldigt svårt att acceptera. För att jag är präglad på ett sätt som gör att skärgård alltid känns hemma... och att allt annat inte riktigt kommer kännas som hemma... hur mycket jag än skulle vilja det. Ett faktum som först gjorde mig förbannad men nu är något jag försöker sluta fred med.

För egentligen skulle man ju vilja att var man än väljer att sätta ner sina bopålar... så känns det som hemma... men så funkar det ju inte riktigt.

Det e inte roligt igentligen.. men det var facktist as kul

MI DERB ER G!

Du är en väl avvägd mobil! Hela ditt being förstår du, det har jag hajjat nu. Och med mobil menar jag inte gemene man eller kvinns NOKIA utan mobil - den mojäng som svävade ovanför de flestas bebisars bur, eller vagga, beroende på uppfostran, back in the days. I lärande, glädjande OCH distraherande syfte. Den mobilen är du och jämnvikt råder på sans och balas, svart, vitt och gråskala, urball i ordets båda bemärkelser och WTF. WFTét är den del jag uppskattar mest. What the fuck är skitkul! Men framförallt om man vet om att det ligger hjärta och hjärna bakom. Som i ditt fall. 

Jag har lite rundgång i hövet för tillfället och ber eventuella känsliga läsare om ursäkt för det om snurret ger avtryck på tangentbordet, fingertopparna tål inte så mycket alkohol. Jag swear - de måste ha vart asiater i sina förra liv. God hemmagjord pizza, gott hemmapiskat mjöl, god hemmabakt giffel och gott hemmastampat kaffe har slunkit ner för... är det ett enda ord? Nerför? Nehehehe. Strupen. Anyhow!

Idag har vart en härlig dag Johan! I förmiddags var jag på besök hos min äldsta och nyaste vän. Det är inte sant. Jag har skaffat fler vänner efter henne. Thats what I do best, typ. Men gammal är hon! WOH MY! Äldre än gatan. I vart fall den asfalterade varianten, i hennes barndom åkte dom häst och vagn. Siri är 87 år gammal och helt ensam i norden. Det är sant. Och helt sjukt. Dottern bor i Australien och barnbarnen i dito känguruland samt amerikat. Hej på dig min lilla neger! Sa jag när jag såg hur mycket vacker vårsol som satt sig i ansiktet på´na där hon stod i trädgården. Nej men är det inte lilla.... Hanna, borde hon sagt där, men då började hon gråta. Och den numera standardfrasen "Jag trodde aldrig mer du skulle komma" följde. Fem sekunders tröst från min sida och allt är frid och fröjd. 

Så slänger vi på kaffet och jag tackar nej till wienerkorv, sill, fil och räkor men däremot ja till macka, bulle, kex. Idag var det varmt nog att sitta ute i trädgården. Således fick hon inte chansen att, av omsorg visserligen, men dock - klä ut mig. 4 gånger har vi hängt förut. Tre utav dem in her casa. En lustig ritual hann ta sitt fäste under de fikapassen - Jag hänger av mig vinterjacka på köksdörrens handtag, hon går för att hämta en tröja eller jacka till mig. En innerjacka so called. "För jag har det ju så kallt inne" Det håller jag inte med om, jag trivs alldeles utmärkt med husets temperatur men tar ändå snällt på mig vad än hon langar fram. En jumper med "Australia" tryckt i stora bokstäver över bröstet, en beige herrkavaj med rutigt innertyg eller senaste gången - en liten dräktjacka i svart och vitt med luva och boll- applikationer. Modell mini. Jag är omänskligt lång. Siri är en tvärhand hög. Ni kan förstå att jag ser lustig ut där vi sitter och sörplar kaffe. Men är Siri glad, är jag glad. I en och en halvtimme satt vi i lä av garaget och snackade. Det är så trevligt att ha en skitgammal kompis. Men det trevliga ligger förstås i Siris uppenbarelse och personlighet själv och inte lika mycket hur många jordsnurr hon lyckats klamra sig fast vid... Växjö. 

Jocke är min yngsta vän. Han är femton och honom känner jag ifrån boxningen. Han är härlig som få! Antigen så är han precis som en 23 årig tjej eller, mer troligt, så är jag precis som en femtonårig kille. 

För att hoppa från ett sameting till ingenting; Jag har väldigt blandade känslor inför youtube. Isch säger jag nu och skakar på huvudet i tvärled försvinnande fort. (nordväst till Sydöst, eller från klockan två till klockan sex och upp igen om det är lättare att visualisera det diagonal-skaket) Jag ställer mig väldigt skeptisk. Till både youtube OCH min egen skepticism, vilket får mig att bara i korta ordalag redogöra för min snubblande tes. Om att det är för lätt. Och lite för kul. För hjälpligt. Att man uttrycker sin egen humor - inte genom att dra egna skämt och kul kopplingar utan genom att droppa eller visa kul youtube- klipp. Eller är jag dum i huvudet nu? För vist finns det en jävla massa kul, vettigt och... Äe, jag vet inte. Så jag har inte sett så många klipp. När folk i min förra klass stod böjda över kära X´s laptop och grymtade med i gemensamma garv över programmledartjejen som spydde i någon ordlek satt jag kvar och teckna. SEN när youtube kryssat DÅ var vi vänner igen och jag reciterade dassboken till allas förtjusning från pärm till pärm like I used to. NEJ, nu blev det fel. Nu verkar det hela som om jag tycker att YouTube snor min tid av skämtdrageri och som om jag diggar dassbokens innehåll. Glöm det där! 

Jag försöker bara påá ett klipp! Ett klipp ni finner på just TouYube, sök " Ryska nationalsången på svenska " . Jag vet, det är gjort och lamt och tamt och tattigt. Och så jävla roligt. För att inte säga jääävla. Se det. Och se sen inget mer. Varje mening som droppas i sången ska få utgöra titlarna i mina första tjugo böcker. " Säg åt Swerki Skelögd", "Halvfina Hägringar" och inte minst "Säg strålfisk till alla" kommer samtliga att publiceras redan nästa år! Håll utkik efter dem! Får jag gifflar kan jag signera dem! Gifflarna alltså, så kan vi käka upp min snirkliga handstil tillsammans och säga strålfisk till alla.

Inläggets titel kan mycket väl agera innehållsförteckning till det här textsjokets vida svammel men är ursprungligen en kommentar ifrån okänd om nyss nämda youtube- klipp. Och det både skrämmer och roar mig att han/hon/den/det och jag delar EXAKT samma humor.

Who am I?

Shit det är snart i övermorgon! Sol igen antar jag, så trevlig helg din gamle blåsbälj!

Jag menar´t! Jag menar´t verkligen! 

Har du sett min nya derb?

Nu förstår alla som läser den här bloggen varför jag gillar dig så mycket! Du puttrar fram med en sån underbar humor hela tiden. Jag går här hemma och småskrockar. Förlåt om jag gör en återkoppling till din gravsten... som twittrar med Comic Sans i punktstorlek 275... men det var jävligt kul.

Det är så mycket som är kul att jag inte vet var jag ska börja PONGA tillbaka. Det är som om du häller en hel hink med små skrattframkallande mini-pingisbollar över pingisbordet... och sedan vet jag inte riktigt hur jag ska svara.

Jag tror jag måste beskriva upplevelsen.
Det är som att doppa hjärtat i skratt-läsk.

MIDER berg? Vem har sagt att det är just den uppdelningen!? Det kanske är MI DERB ER G?

mi - är du ju med på... do re mi fa so la ti tooooo! (Du vet när man stämmer upp strupen innan man ska sjunga en aria)

derb - kommer från det urgiska språkträdet... och är namnet på den delen på bergs-geten som vanligtvis används för att göra en liten påse att stoppa mynt, ädelstenar och andra värdesaker i. "Shit... har du sett min derb!? Jag tror jag tappade den inne i Richard Herreys bur."
"Näää... jag har inte sett din vibrerande penisring i jelly med knottror... men jag hade den i min derb i morse"

er - kommer från Nelly´s "It´s getting hot in eeerrrr" (när man har ett par såna riktigt snygga GRILLZ säger man "eeerrrr" istället för "here".) (stoppar man exempelvis skumtomtar i munnen kan man heller inte prata rent... men det är fränare med grillz än skumtomtar... åtminstonde i HIP-HOP-kretsar.)

G - är också HIP-HOP slang för "gangsta". "I´m a real G" brukar vi gangsters säga när vi prata om oss själva.

Det är historien om mitt namn. Det finns en annan historia också... som cirkulerar på nätet... och den går ut på att min farfar tog namnet och att "mider" inte betyder nånting... men den historien är inte lika rolig.

JUST DET! Du har en allvarlig rim-åkomma ja! Den är rolig! Att rimma när man minst anar det... är som att simma när man spanar get! (ok... jag är inte lika bra som du)

JA! Det är sommar snart! Så gott som sommar.
Det är fantastiskt.

Riktigt kloka saker du säger om det här med att våga misslyckas och att gilla att ha fel. Att vara redo för att göra fel... Att skratta åt det... det är bra grejer.

Jag bloggade om "att misslyckas" på Saker som inspirerar. Då förstår du hur mycket jag gillar det!

Erasism, sluta sudda!

Bäste Herr Miderberg!

Vad betyder Mider?

Jag är väl bekant med vad ett berg är. Jag har sett dem, till och med vandrat utmed dem. Upp ska jag våga mig i sommar, förhoppningsvis. På Kebene-kibene-kaise. Som Claes af Geijerstam AKA Clabbe hade introducerat fenomenet, förutsatt att berget var en slagdänga från 80-talet. Nu är så inte fallet och jag ska hänge mig till att med ett reflekterande inlägg smasha dig sönder och samman. Snällt. 

För att referera till en trevlig liten bok som alla/ingen säkert läst, helgardering är dagens tema, "Inte hur bra du är utan hur bra du vill bli" - En bästsäljare av Paul Arden. Handlar mestadels om reklam och uppercuts inom den sfären men bjussar också på fina tankegångar om vilka man kan inte kan prata med. Låt mig med viss modifikation citera bokens mest tillåtande uppslag - "Det är rätt att ha fel"

"Kunskap kommer ur det förflutna och är därför riskfritt. Kunskap är daterat. Det är motsatsen till originalitet. Erfarenhet är motsatsen till kreativitet. Att ha rätt är också att vara tråkig. Du är inte öppen för nya idéer. Värst av allt är att det finns något moraliserande i att ha rätt. Har man inte rätt låter man svag och ofullkomlig. Folk som har rätt hatar att bli betraktade som ofullkomliga. Alltså - Det är fel att ha rätt. Människor som har rätt lever i det förflutna. De är stelbenta, tråkiga och inskränkta. Det går inte att prata med dem. "

Sista meningen är som ett nackskott tycker jag. Ett kul nackskott. Ett förlösande nackskott. 

Så visst är höftskott, snubbel och humor att föredra framför mallar och apor med mapp-komplex. Nej! Haha, nu trampade jag på en öm tå, Alejandro är fortfarande fin. 

Krocken compadre, den gick så bra till som en mindre krock kan. Tackar som frågar! Brorsan var inkännande nog att sakta in i en kurva på skogsvägen så pass att jag fick på mig bältet i vartfall över ena axeln, som man bär en handväska, du vet. Det hjälpte. 

Nu ska jag hasta till universitetet, vi har en sen föreläsning med en kvinna till lärarinna som är lite som Dumbledore. Såvida du kan din Harry Potter? Hur som haver så besitter hon ett helt hav av kunskap. Från den sämsta tv-tablå till den mest komplexa öhm...teaterridå. Då återstår bara att önska dig god eftermiddag och innerligt hoppas att du spenderar den utomhus under den skärm vi kallar himmel och den lampa vars första namn var sol. Skål i vål-vrål! Snart är det till och med sommar! Gud bervars.

/Hanna

Peliculas pornograficos

Jo. "only in randomness and "mistakes" can one truely announce what is too deep to express in a direct and true way" skrev Harmony Korine i sitt manifest "the Mistakist Declaration". Viktor Johansson skrev om det när han var gäst på "Saker..." för två år sedan.

Alltså... jag skulle kanske inte gå så långt att jag påstod att man "BARA" kan uttrycka verkligt nära och djupa saker genom att snubbla omkring... men man ska ändå inte underskatta kraften i snubblandet, höftskotten och humorn.

"När man släpper in slumpen, släpper man samtidigt in lust..." brukar jag säga.

För tänk dig själv på mötet med General Motors styrelse. Man har just gått igenom alla kurvor som pekar neråt och sedan... ännu mer neråt.

"What are we going to do now boss?"

"LETS BRING IN THE CLOWNS!"

(ett tryck på en knapp och plötsligt exploderar allt i kaos, färger och ljud)

Det där med din stam + de du rekryterat låt fantastiskt fint. Krock med bil lät... farligt!?! Gosh. GICK DET BRA!?

Twitter från andra sidan

Ditt senaste inläggs outro Johan, DÄR har vi en fin inskription till en gravsten! Vems som helst, så länge denna någon valt att leva sitt liv inifrån och ut snarare än utifrån och in. (Theres a big difference) Orginalen bjussar på kärna, statusjägarna bygger skal. Putsar fasad. Lyckas jag leva som mig själv livet igenom kan "Tja, förutom det ascoola rökmolnet och lite märken på marken... Har man väll mest haft lite kul" Lätt få agera citat över hur man levt sina dagar, via min twittrande gravsten. Jag tänker Comic Sans punkt-storlek 275. 

Vilket schyst rättesnöre hörru! Om vi särdelar citatet och låter mig beundrat belysa dess beståndsdelar så;

 

"Tja, förutom det ascoola rökmolnet..." - YES! Bejaka det stora i människan, inga halvmesyrer. Ascoolt ska det va!

"... och lite märken på marken..." - Tilltalar min barndoms fascination över indianernas omsorg för Mamah Earth. Och till den semi-konsument av ekologisk saft jag (inte) är men ämnar bli. ( Står precis under "Var indian" på min To-De-Li-Do-List över April månad! Jag svär!) och FINALLY;

"...Har man väll mest haft lite kul" JAAA! Äntligen. Har man kul- mår man bra- mår folk ikring én bra- gör man ingen skada. Punkt.

Sååå.... 

Egga era egon, smickra era själar, skratta åt era egna skämt! Det ska jag göra. Tills dess att döden skiljer mig från livet åt och någon duktig graffare/stenåldersmänniska/kombo av de båda, kan rista in min snodda life-line till eftervärlden.

Amen i hamnen Broder! / Hannanas

Ps. Ska jag lägga ut fler krokar för dig att lättare haka upp dig på, så kan jag berätta att ja, eller JA till och med, jag överlevde påsken och så när som på en liten krock med brorsans bil in i en stenmur så fruktade jag aldrig att kola vippen denna vårvackra rödhelg heller. Att spendera tid med stammen, både den jag rekryterat själv och den som kom på köpet via mitt blod och mina päron, har gjort mig gott, gott, gott. Sockerchockerna har också dem kommit och gått, gått, gått, jag har fyra nya blåmärken efter det att bästa polaren brottade ner mig över ett staket. Stråket över kind, näsa, kind har fått samma färg som en ljusbrun hind. Hind är mitt nya favvo-ord och nödrim käkar jag recept-belagt för. Men solbrännan välkomnar jag! En prepositions- update för JUST NU lyder; Åter I Växjö, PÅ liten livsfarlig trebent guldpall, FRAMFÖR vit mac, BREVID änglaspel från far. I kvällssolen agerar änglaspelets snurrande metallblad strålande reflektor för sömniga solkatter, som en low-tech discokula och jag tycker att det är vackert. Nu ska jag käka en macka! Hoppas du mår väl och de dina med dig! Kul det här hörru! Ds!